Kurs: M0065M Förkunskaper: Logik och bevisföring


Matematisk induktion är ett sätt att bevisa att en utsaga gäller för oändligt många heltal genom att bara göra två ändliga kontroller. Den används framför allt för summaformler, olikheter och delbarhet, och för rekursivt definierade talföljder.

Idén — dominobrickor

Ställ upp dominobrickor i en oändlig rad. Om den första brickan faller, och varje bricka som faller fäller nästa, så faller alla. Basfallet är den första brickan, induktionssteget är att varje bricka fäller nästa.


1. Induktionsprincipen

För att bevisa att en utsaga gäller för alla heltal :

  1. Basfall: visa .
  2. Induktionssteg: antag och visa .

Då gäller för alla .

Antagandet att är sann kallas induktionsantagandet. Vi antar det bara för ett godtyckligt ; det är implikationen som bevisas, inte självt.


2. Så skriver vi ett induktionsbevis för en summa

  1. Formulera genom att sätta i påståendet. Då vet vi exakt vilket uttryck vi ska nå fram till.
  2. Dela upp summan i de första termerna och den sista:
  1. Använd induktionsantagandet på parentesen, och markera var det sker.
  2. Förenkla tills vi får högerledet i . Ofta är det enklast att visa att .

För olikheter fungerar samma schema, men i steg 4 behöver vi i regel en extra olikhet som håller för . Det är där basfallet kommer in.

Vanliga fel

  • Hoppa över basfallet. Induktionssteget ensamt bevisar ingenting: utsagan klarar induktionssteget men är falsk för varje (se Övningsuppgift 2.10 nedan).
  • Anta det som ska visas. Vi får anta , inte . Att utgå från likheten för och härleda något sant, till exempel , bevisar ingenting om inte varje steg är en ekvivalens. Räkna i stället på tills det blir .
  • Fel basfall för olikheter. Basfallet ska vara det minsta påståendet gäller för, och extraolikheten i steget måste hålla för alla från just det .
  • Otydligt var antagandet används. Markera steget där induktionsantagandet sätts in; utan det syns inte att beviset är ett induktionsbevis.

3. Lösta övningar

Se även

Resurser